Köksveckan

Ibland när jag vill bli överraskad går jag in på Realtid.se. Att läsa sajten har vissa likheter med att gå på freakshow. Man vet att man inte borde titta, men man gör det ändå.

Realtid appellerar till de allra lägsta av mänskliga begär genom att alltid namnpublicera. Utifrån sett är det uppenbart att ingen högre publicistisk värdering ligger bakom detta. Det ska endast generera trafik efter samma logik som styr en lynchmobb.

Några av bottennoteringarna var Realtids rapportering om Anders Dalenius, som under en kort tid felaktigt var misstänkt för skotten i gamla stan, samt en oerhört kletig och spekulativ artikel om Gunilla Herlitz privata familjeförhållanden som var rent utav vidrig. Jag minns även en helt osann artikel om en kvinnlig börs-vd:s påstådda kärleksaffärer som kördes ut helt obekräftad. Realtid fick sen radera den artikeln.

Ansvarige utgivaren Jonas Viwen Nilsson brukar slå sig för bröstet över att de ”drar ned brallorna på makten”.

Kanske tror han på detta själv.

Kanske har han till och med lyckats övertyga vissa på redaktionen om detta.

Jag har dock svårt att tro att Bernt Hermele, vass reporter och före detta chefredaktör på Veckans Affärer, inte ser att kejsaren är naken. Men han blåser på ändå. Cyniskt, skadeglatt, rått och utan eftertanke.

Någon timme efter att jag i går publicerat artikeln om den kände journalist som greps för narkotikabrott på The Lab ringer Hermele till mig.

– Vem är journalisten, frågar han hungrigt.

– Det borde väl du veta, svarar jag på skoj.

– Va, nej nej. Jag har inte tagit kokain, säger Hermele.

Jag skrattar och säger att det inte var så jag menade.

Sedan blir jag allvarlig. Jag hjälper gärna en kollega. Men jag förklarar för Hermele att jag inte gillar Realtids namnpublicieringspolicy och att jag därför inte känner mig bekväm med att hjälpa till i detta fall.

Jag vet att det enda han vill är att publicera namn och bild.

Kort därefter ringer Hermele till andra på redaktionen och trugar. Minuter senare ringer Realtids vd och ansvarige utgivare Jonas Viwen Nilsson och tjatar.

– Erik var lite ledsen i ögat och gillar inte namnpublicering, raljerade han inför en av mina kollegor.

Expressen skrev en re-write på min artikel. De gjorde samma bedömning som vi. Det är inte journalistens identitet som är det viktiga, det finns inte ett allmänintresse som motiverar namnpublicering. Det intressanta är att ett strid ström med journalister inte kan hålla sig ifrån det vita pulver som flödar i Stockholms krogvärld och göder kriminella organisationers kassa.

När en kollega från en annan tidning, som skriver om just detta fenomen, ringde i morse avslöjade jag journalistens identitet. Jag vet att denna kollega kommer att behandla uppgifterna på ett korrekt och respektfullt sätt. Han kommer att försöka tillföra ny information och göra ett gediget jobb.

Nu har Hermele lyckats klura ut vem det är och har publicerad en alldeles fantastiskt vedervärdig och konstig text, med utdrag från journalistens ex-frus facebookstatus, och uppgifter om deras familj.

I sitt huvud motiverar Jonas Viwen Nilsson säkert publiceringen med att journalisten själv har sökt offentligheten genom medverkan i tv, och således får ta smällen. Det finns en också en klar poäng där.

Men journalistens familj – som också drabbas av publiciteten. Vilken skuld har de i det inträffade?

Och resten av alla människor som Realtid hänger ut med namn, bild och mer eller mindre halvsanna detaljer. Vad har deras barn gjort för att förtjäna att dras i smutsen?

Det är denna fråga som skulle hålla mig vaken om natten om jag tvingades knega ihop brödfödan bland avträdet på Realtid.

/Erik Westerberg

Ps. Hade jag jobbat efter Realtids metoder hade detta blivit en artikel med rubriken: BERNT HERMELE: ”Jag har inte tagit kokain”. Men så kul ska vi inte ha idag. Ds.